Kära vänner

Tack alla som kom till Dunkers i november månads slut och besökte film/konsert-arrangemanget!

Det var oerhört roligt att vara där och spela och det var en oförglömlig stund denna torsdag kväll.

Filmen som Calle gjort är ju på något sätt ganska utlämnande för oss som är med i den, men den har en värme och en stor rikedom som gör en lycklig. Till stor del är det ju många musikrelaterade partier i filmen som har en stor charm och är oerhört väl fångade och välavvägt klippta med en del fatalt humoristiska sekvenser.

Detta tillsammans med portätterande av vardagssysslor såsom handla mat, konversationer om allt och ingenting och oss tre musketörers frekventa besök i Tingsryd och dess unika lanthandel Börje's ger en fin ton till filmen.

Dessutom har Calle Gisselsson lagt stor vikt på de partierna då var och en på sitt håll sitter och pratar om drömmar, framtid, dåtid, önskningar, rädslor och visioner.

Då framträder på något sätt en tydlighet att detta i första hand inte är en film om musik, utan en film om vänskap och att vara människa, hur stort det än må låta. Själv så tycker jag det är de ögonblicken som sätter sig allra mest och det är de som ramar in StreetWomanFilmen och gör den till något väldigt värt att se på. Det är vackert när människor får komma till tals på riktigt och framför allt får tid att uttrycka sig. Då börjar en tydlig bild av de olika personligheterna successivt framträda. Det händer för sällan i samhället idag att människor får plats och tid att komma till tals i detta lugna och övertygande tempo.

Tack Calle för ditt arbete och denna märkliga och för min del unika resa.

Angående konserten som följde på filmen så var ju denna kväll inte Street Woman fulltaligt. Vår Keybordist/Basist och tillika bandmotor Tommy "Kantorn" Jonsson inte kunde närvara.

Vi brukar ju (i och med Tommys multitalang som både solospelare, ackompanjatör, fotpedalsbasist, körsångare och i vissa fall leadsångare) se honom ur kvantitativ aspekt som någonstans kring två-tre-fyra musiker.

Så det enda vi såg som en möjlighet att väga upp Tommys frånvaro var helt enkelt att ta med inte bara en utan tre gästartister. Då fick vi en line-up som på något sätt var uppvägande nog för att kunna se oss som relativt fulltaliga.

Våra eminenta gästartister var Mattias Bolin (Streamers, Exception) på elgitarr, Kristoffer Granath (Driz and the Alarms, Kung Kodum) på ena trumsetet och Magnus Hoff (Von Benzo) på det andra trumsetet.

Vi var väldigt glada för den feta orkestern som tillsammans dundrade ut de två sista låtarna. Och "The World is ours" som konserten avslutades med blev med dessa tre gästartisters medverkan precis så maxad som vi föreställt oss, när vi inför konserten diskuterade igenom materialet vi skulle ta med till Dunkers Kulturhus.

Hatten av för er alla tre Matte, G och Hoff.

Det var allt för nu. Tack alla ni som kom och lyssnade och hoppas vi ses snart igen.

Peace out!

/ Tomas

P.S. För er som missade den fantastiska kvällen finns här lite Youtubeklipp att glädjas åt:

A.O.W.
Break the silence
I'm Henry Miller

och

Loose your mind